Jdi na obsah Jdi na menu
 


Håkan Östlundh, en uppskattad svensk deckarförfattare

Håkan Östlundhs biografi

(skrivet av författaren, källa: http://www.hakanostlundh.se/index.php?option=com_content&view=article&id=47&Itemid=2&lang=sv )

 

Jag föddes på Tiundagatan i Uppsala den första december 1962. Eller mer precis på Akademiska sjukhuset. Med ett nödrop, enligt familjemytologin. Efter tre år flyttade familjen till Stockholm. Mina föräldrar valde bort avgaserna innanför tullarna för en nybyggd lägenhet i den rafflande norrförorten Sollentuna. Bra tänkt där.

 

När jag var sex år separerade mina föräldrar. Min mamma försökte ta livet av sig på julafton. Kanske mer demonstrativt än överlagt, vem vet. Efter julaftonen vårdades hon på sjukhus ett halvår och jag skickades till släktingar i Småland. Jag minns att min sex år äldre fosterbror hälsade mig viftande med en röd brevkniv i plast och orden "Ska jag skära kuken av dig?" Det var nog hårdare uttryckt än det var menat.

 

Tiden i Småland var efter omständigheterna bra. Mina fostersyskon hade en del märkliga saker för sig. De blandade till exempel gärna julmust och mjölk. De drack denna dryck med glädje varpå de sjöng Beatleslåten Ob-la-di, ob-la-da.

 

Jag kom hem. Mamma kom ut. Pappa kom tillbaka. Spänningarna i familjen var inte helt över. Mamma försökte mörda mig med en brödkniv för att pappa skulle hålla sig på mattan. Logiken undslipper mig. Förmodligen var det mer demonstrativt än överlagt.

Lala how the life goes on.

 

Vi flyttade till en villa. Jag fick en kompis vars mamma jobbade på ett boklager och som hade en fem år äldre syster. Jag tror det var han som omvände mig från Sweet till Bowie och sedan satte ett ex av Jack i mina händer när jag var tretton. Livet var drägligt.

 

Sedan skrev jag en novell, en realistisk skildring av en av våra fester, som publicerades i Dagens Nyheter. Efter det hade jag inga vänner kvar längre. Men det var inte fullt så illa som det låter. De var egentligen redan slut och det var bara ett halvår kvar av grundskolan.

 

Medan jag långsamt skaffade nya vänner på gymnasiet ägnade jag mig åt fotografi och mindre lyckade försök att skriva böcker. Även en del åt politik. Jag var socialdemokrat. Det var det ett säkert sätt att hamna utanför i Sollentuna där sossarna hade ungefär lika stor andel av rösterna som SKP i riksdagsvalet. Men det var nog lite av mitt mål att hamna utanför. För säkerhets skull snöade jag in lite på österländsk mystik och var allmänt arrogant. Med den strategin lyckades jag skrämma bort det fåtal som inte redan tänt av på sossegrejen.

 

Henrik Schyffert har sagt att han var med i Muf i Märsta för att få knulla. Man kan säga att jag valde det motsatta upplägget.

 

Nåväl, gymnasiet är en övergående sjukdom. När jag lämnat det och Sollentuna upptäckte jag att man ute i den riktiga världen faktiskt kunde ha nytta av såväl språklig begåvning som politiskt engagemang. Jag fick ett sommarvikariat på rörelsens nyhetsbyrå på Sveavägen fem dagar efter att jag fått mitt halvhyggliga gymnasiebetyg i handen. Och det kunde ha varit en början på en vacker framgångssaga med studier i statsvetenskap och hoppande mellan olika a-presstidningar. Kanske en pressekreterartjänst? Men varför göra det enkelt? Jag ville bli författare.

Lala how the life goes on.

 

1981 hade jag redan publicerat min första bok, en tunn ungdomsbok, men ändå. Jag hängde på Prinsen, på Ritz, på Röda rummet, åkte till Paris, New York, flyttade in i ett kollektiv vid Fridhemsplan med flipperspel och bohemiska söndagsmiddagar där alla var välkomna och en frys full av abborrar. Vi brukade kasta de djupfrysta fiskarna på bilar som passerade nere på S:t Eriksgatan sena nätter när vi inte kunde sova. Mina kompisar hade ett band som hette Hockeyhoran som turnerade med Kristina Lugn som skrev bra om min debutroman 1985 (men inte i den ordningen).

 

Sedan måste allt ha gått mycket fort för två år senare var jag gift och hade fått mitt första barn. Och ska jag berätta om alla ups and downs kommer den här texten att bli väldigt lång.

Lala how the life goes on.

 

Vid millennieskiftet hade jag tre barn, en fil kand i litteraturvetenskap, jobbade som manuschef på ett produktionsbolag som var på god väg att erövra världen och livet var ganska drägligt. Men varför göra det enkelt när man kan krångla till det? Företagsledningen rök ihop, stämde varandra, jag började i terapi och min fru och jag separerade.

 

Men ingen hamnade på psyket och ingen försökte mörda någon med en brödkniv så en del framsteg kan man ända hävda att det nya generationen gjort.

 

Sedan flyttade vi ihop igen och jag började skriva deckare. Den första, Släke, kom ut för sju år sedan. Idag är jag grovt uppskattat bland de tio bästa av de många svenskar som skriver deckare och framgångsrikt säljs till oräkneliga länder över hela jordklotet. Mer precist hamnar jag på sjunde plats. Vilka som kommer före och efter mig kan jag dessvärre inte gå in på. Det förbjuder mig min blygsamhet.

 

Jag trivs storartat framför tangentbordet, men yrket har sina baksidor. Ensamhet, ekonomisk osäkerhet, ångest, smärta. "The pain", som Bret Easton Ellis sa när han var i Berlin i höstas. Jag skulle inte vilja rekommendera någon att bli författare.

And if you want some fun ... take ob-la-di-bla-da. 

--------------------------------------------------------------------------------------------------

källan:http://www.ordfront.se/www,-d-,ordfront,-d-,se/Bocker/Varaforfattare/HakanOstlundh.aspx

 

Håkan Östlundh

Håkan Östlundh är författare till ett antal romaner, ungdomsromaner och barnböcker. Han har också skrivit manus för TV. Hans senaste bok Blot utkommer i april 2008.

Fakta om Håkan Östlundh

Bor: Stockholm.Familj: Gift med bokomslagsformgivaren Lotta Kühlhorn som han har tre söner med.

Gör också: Skriver tv-manus. Hösten 2008 aktuell som medarbetare till SVT-serien Höök.

Fritid: Umgås med vänner, mat, springa (tränar för maraton) och en och annan resa. Helst till någon storstad.

Böcker

Blot (2008)

Terror (2006)

Dykaren (2005)

Släke (2004)

Vita ansikten (1981)

Sommarsnö (1985)

Infödingar (1986)

Galnopappan (illustration: Bea Uusma, 1996)

Om debutromanen Sommarsnö skrev Kristina Lugn i Expressen: ”Intrigen i Sommarsnö är beundransvärt skickligt uppbyggd, språket bär och förtätar stämningen tvärs igenom hela boken.”

Om Terror skrev kritikerna bland annat: ”Med årets Terror har Östlundh tagit ett ordentligt kliv uppåt och etablerat sig som den kanske mest intressanta av de nya Gotlandsanstrukna författarna i genren.”Jury

”Östlundhs senaste Terror kom 2006 och många deckarläsare väntar med spänning på nästa då han utan tvekan är den mest intressante av dem alla.”Gotlands Tidningar

Intervju med Håkan Östlundh

Det var när familjen tog över ett gammalt kråkslottsliknande missionshus på Gotland, komplett med klösmärken på insidan av vindsdörren, mystiskt blinkande lampor och spädbarnsskelett i källaren, som Håkan Östlundhs deckarplaner började ta form.

– Gotland var en helt ny värld, berättar han. Vi hamnade långt ute på landet och träffade på personer som bara tiggde om att bli porträtterade i en roman.

Men att skildra människor i ett litet samhälle kan förstås vara känsligt.

– Jag brukar få en del gliringar på sockenfesterna, men det får man tåla. Det var ju ändå jag som började retas med dem. Och det är med glimten i ögat, från bägge håll.

Uppvuxen i ett akademikerhem med bokhyllor fullproppade med klassiker och en pappa som tippade rätt även på de mest obskyra nobelpristagarna var yrkesvalet författare inte långsökt. Att skriva deckare var däremot inte lika självklart. De deckare som fanns i Håkans barndomshem var förpassade till en ranglig lagerhylla längst in i källaren.

Efter examen i litteraturvetenskap, två romaner och litteraturkritik i Kvällsposten var den första deckaren Släke (= rutten tång på gotländska) ett genrebyte.

– I de kulturkretsar jag umgås var det rätt uppenbart att en del inte tyckte att det var fint nog, även om givetvis ingen sa något rent ut. Samtidigt fick jag uppskattande mail från folk som sa att de sällan läste böcker, men hade fångats av mina. Det kändes stort!

När Håkan skrev den första boken i deckarserien var det viktigt att huvudpersonen Fredrik Broman inte skulle vara frånskild och alkoholiserad som alltför många poliser i svenska deckare.

– Jag ville inte heller att det skulle vara ett självporträtt. Men i takt med att böckerna blivit fler har jag märkt att vi blivit mer och mer lika.

Hittills har det skeva missionshuset och trakterna på södra Gotland inspirerat till fyra böcker och ett filmmanus som han håller på att utveckla med en kollega.

– Som vanligt är det lite hyschhysch med långfilmsprojekt, men vi har hittat en producent, så det är på god väg att bli något av det.

Jo, spädbarnsliket i källaren visade sig efter kriminalteknisk undersökning vara en katt.

- Det var pinsamt, men kravlar man runt i en kolsvart krypgrund med en ficklampa i ena handen och en stor förskärare i den andra (för att skära isolering) är det lätt hänt att fantasin drar iväg.

Läs mer om Håkan här

 

 

16/01 2012 

Jag läste alla Håkan Östlundhs böcker i somras. Yes, alla. Började med ”Jag ska fånga en ängel”och fortsatte med deckarna. Sex stycken totalt. Nu kommer måndagsmötet.

Vad läser du just nu?

Volker Kutscher, ”Goldstein”, en tysk bestsellerdeckare som är en lyckad kombination av historisk roman och kriminalhistoria. Året är 1931. Polisen i Berlin får ett tips av FBI att en judisk yrkesmördare från Brooklyn just kommmit till stan. (Finns tyvärr inte på svenska – än så länge.

Läste nyligen en annan tysk författare, Ferdinand von Schirach som däremot finns på svenska. Han är en berlinadvokat som i böckerna”Brott” och ”Skuld” berättar om ett antal verkliga fall ur den egna verksamheten. Novellerna är inte mer än fem till femton sidor långa, men fullmatade som filmsynopsis. Efter varje liten berättelse känns det som om man läst en hel roman. Som författare kan man tyvärr känna: det här är de optimala deckarna, varför skriva en till efter det här. Lika bra att lägga ner.

Kursiva mördare*, vi måste faktiskt prata om det. Varför så himla populärt? Blir inte du också lite (eller ganska) less på det greppet när du läser det hos andra deckarförfattare?

Det är numera förbjudet. Kan man inte skriva så att man förstår att det är mördaren eller någon allmänt mystisk person som inte är en av de tidigare karaktärerna i berättelsen utan att markera det typografiskt ska avsnittet kanske inte alls vara med? Måste erkänna att det förekommer i min första deckare ”Släke”. Det föregicks av en segdragen diskussion med redaktören som absolut ville ha kursiv där jag till sist vek ner mig. I första recensionen fick jag pisk för den kursiverade mördartexten. Håkan – redaktören, 1 – 0.

* Kursiva avsnitt med den än så länge inte avslöjade mördarens röst

Om man skriver deckare, måste man själv älska att läsa såna? Vilka deckarförfattare tycker du är bra?

Jag älskar att läsa en bra deckare, men jag tycker att många är trista, saknar trovärdighet i både story och personteckning. En höjdpunkt förra året var som sagt von Schirach. Annars läser jag gärna Dennis Lehane, Åsa Larsson och Johan Theorin, för att nämna några. Keplers är inte heller så tokiga (har bara läst den första). Sedan är det tyvärr många jag inte hunnit läsa alls, läser så fånigt långsamt.

Vilken genre läser du mest och helst?

Romaner.

Jag får problem när jag ska välja ut den bästa boken, men säg någon eller några bra du läste förra året? Vad var bra med den/dem?

En av de bästa var ”Cronich City” av Jonathan Lethem. Den handlar om ett antal udda existenser på Manhattan som lever vitt skilda liv, men vars öden ändå kolliderar och är samtidigt en uppgörelse med vad New York utvecklats till de senaste trettio åren. ”Chronic City” är en fristående fortsättning på hans bestseller ”Fortress of Solitude”, om att växa upp som ensam vit kille i ett svart område i Brooklyn på sjuttiotalet.
De här böckerna finns inte heller på svenska än, helt obegripligt med tanke på att de håller Jonathan Franzen-klass.  (Nu framstår jag väl som en odräglig kultursnobb, men orsaken är att jag nyligen bodde ett halvår i Berlin och då blev det förstås en hel del böcker på tyska och engelska, vilket ledde till nya upptäckter. Det verkar förresten vara i Berlin som de svenska författarna hänger. Träffade många fler svenska författare där än vad jag gör i Stockholm.)

Vilhelm Mobergs ”Din stund på jorden” var förra årets klassikerläsning. (Min första Moberg måste jag erkänna.) En oerhört gripande skildring av en rotlös utvandrad svensk i Kalifornien med Kubakrisen mullrande i bakgrunden.

Bengt Ohlssons ”Rekviem för John Cummings” är också en bok som fastnade. Jag augusttippade den långt före nomineringarna. Jag har inget stort intresse för Ramones, men tror inte jag skulle orkat ge mig på en bok om en prostatadöende femtioplussare utan den draghjälpen. (Sådan är jag, ytlig och kändiskåt.)

Den första jag läste av dig var ”Jag ska fånga en ängel”, och jag gillade den jättemycket. Den är ju lite udda i din produktion, ingår inte i serien om Gotland, och är en mix av vanlig roman och krim. Hur kom det sig att du skrev den? Blir det mer såna?

”Jag ska fånga en ängel” är på många sätt självbiografisk vilket gotlandsdeckarna inte alls är. Den första impulsen till romanen fick jag när jag för några år sedan passerade Sollentuna med tåget och såg att min högstadieskola var riven. Jag har inte planerat något nytt om just de karaktärerna, eller i den blandgenren, men är inte främmande för ett nytt gräv där du står-projekt.

Hur hittar du bra böcker?

Jag följer med i utgivningen, förlagens kataloger, läser kultursidor, ser ett och annat Babel och åker till en bokmässa då och då. Utbyte av tips och samtal om böcker med vänner, kollegor, bokhandlare och bibliotekarier betyder också en hel del, kanske mer än recensioner och andra tidningsartiklar.

Jag är också med i en bokklubb. Det blir övervägande klassikerläsning, allt är inte fullträffar, men det blir många spännande böcker man inte skulle hittat annars. Vi läste förresten Beate Grimsrud, ”En dåre fri” förra året. Det var förra årets bästa bokklubbsläsning och hade kunnat stå med under fråga fem för sin osentimentala och hela tiden överraskande skildring av psykisk sjukdom.

En bok som fler borde hitta till?

”Förlossningen” av Måns Wadensjö gick väl inte direkt obemärkt förbi, Katapultpris och allt, men den kan säkert tåla fler läsare. En skarp och stilsäker skildring av en förlossningsavdelning som man inte lägger ifrån sig när man väl läst första sidan. Sällsynt begåvat. Fängslande arbetsplatsskildringar växer inte på trän på den här sidan sjuttiotalet.


Fotograf: Sofia Runarsdotter

 

 

Komentáře

Přidat komentář

Přehled komentářů

Zatím nebyl vložen žádný komentář